Psalmodikon
Psalmodikon - musikintrumentet som revolutionerade Sverige
Psalmodikon är det musikinstrument som från år 1830 och en mansålder framåt var det dominerande musikinstrumentet i Sveriges alla skolor, kyrkor och hos allmogen. Skolan var en viktig del i barnens fostran till att bli goda medborgare under den tid då kyrkan fortfarande hade sin vakande hand över den. Sång och musik var en viktig del i denna fostran och psalmodikonet ett bra hjälpmedel; ett enkelt instrument som alla kunde använda, både unga elever och omusikaliska lärare.
År 1819 fick vi i Sverige en ny psalmbok, med många nya psalmer. Dessa psalmer, skulle det visa sig, hade kyrkobesökarna svårt att lära sig. Sången blev med det svagare och svagare i kyrkbänkarna. År 1829 lade därför biskopen och psalmdiktaren Johan Olof Wallin fram ett förslag till riksdagen som skulle göra det lättare för gudstjänstbesökarnaa att själva öva in de nya melodierna. Förslaget var utarbetat av den musikivrande kyrkoherden och hovpredikanten från Uppland Johan Dillner (1785–1862), som plågades av hur tyst det blivit i kyrkan under psalmerna. Dillners förslag till lösning på detta problem bestod av två delar; dels ett lättspelat instrument som kunde tillverkas av vilken händig människa som helst, dels en kompletterande koralbok med melodierna noterade i siffror istället för noter. Idén till instrumentet hade han fått från den danske läraren Jens Worm Bruun (1781–1836), som år 1823 hade introducerat ett enkelt stränginstrument som han då kallade salmodikon. Även den norske musikern Lars Roverud (1776–1850) hade fått upp ögonen för Bruuns instrument, och Dillner och Roverud kom att utveckla psalmodikonet på varsitt håll, med endast små skillnader i utseendet. Meningen med instrumentet var, enligt Dillner, att det skulle vara lätt att lära sig spela. Han garanterade att alla skulle kunna lära sig spela vilken psalm som helst på en halvtimme.
Året senare, den 8 februari 1830, godkände riksdagen Dillners idé. Dillner hade själv utarbetat en sifferutgåva av koralboken kallad Swenska Kyrkans Psalmer, noterade med Ziffror, för Skolor och Menigheten. Skolan var alltså den viktigaste målgruppen för Dillner. Längst bak i boken fanns en detaljerad beskrivning på hur ett psalmodikon skulle tillverkas. Dessutom förklarades hur man spelade samt hur siffernoterna skulle tydas. Riksdagens beslut ledde till att psalmodikonet också blev det vanligaste instrumentet i hem och stugor i Sverige. Psalmodikonet hjälpte till att öka människors intresse för sång och var ett tidsfördriv under mörka höstkvällar.
Psalmodikonet som instrument kan enklast beskrivas som en dryga metern långsmal trälåda med en enda sträng, spänd över instrumentet. Under strängen finns en så kallad greppbräda, som var uppdelad så att det blev olika tonhöjd beroende var på greppbrädan man trycker (likt strängen på en gitarrhals). Ljud skapas genom att en stråke dras över strängen. Sitt psalmodikon byggde man på egen hand, eller lät någon bygga åt en. Gran, som var det bästa träslaget, fanns det gott om i Sverige och strängen gjorde man av fårtarm, som det också fanns stor tillgång på. Formen på lådan kom under åren att variera stort. Ibland är den smalare i ena änden, andra har svagt utbuktande långsidor eller flaskliknande form. Psalmodikonens lock kan vara välvda eller flata och försedda med ett eller flera utskurna hål vilket påverkar instrumentets klang. Det finns psalmodikon med flera strängar och några har dessutom resonanssträngar. Slutligen finns även tangentpsalmodikon med en enkel klaviatur, liknande nyckelharpans.
Så småningom, när Sverige och svenskarna blev rikare, kom andra instrument som orgeln och pianot att ta dess plats.
Spela
Det är både snabbt och enkelt att lära sig spela psalmodikon tack vare instrumentets avskalade konstruktion.
Läs mer om att spela psalmodikon
Bygga
Skapa ditt eget instrument från grunden och för ett unikt hantverksarv vidare.
Läs mer om att bygga ditt eget psalmodikon
Äga och vårda
Allt om att äga och vårda ditt psalmodikon
Lyssna
I demokratins tjänst
Även om begreppet demokrati under andra hälften av 1800-talet sällan användes i dagens betydelse, så började ändå demokratiska tankar växa fram särskilt med hjälp av den växande folkrörelsen. Psalmodikonet blev därför, mer än andra instrument, ett instrument i demokratins tjänst. Dillner utgick från att musikalisk kunskap bör vara tillgänglig för alla.
Psalmodikonet bidrog till att:
Sprida kunskap. Fler kunde lära sig nya sånger, ofta med religiösa och politiska budskap av olika slag, och fler kunde lära sig musikteori, och sång. Nu kunde kunskap också spridas ut till landsbygden och de mest avlägsna delarna av vårt land. En fattig torpare fick samma chans som en bättre bemedlad.
Minska beroendet av experter. Man klarade sig själv och behövde inte någon klockare som spelade till andakterna, hade man väl lärt sig grunderna, kunde man spela alla sånger utan behov av att någon visade först. Notläsning, som tidigare varit något för högutbildade, behövdes inte för att kunna spela, det räckte med att kunna siffror.
Utvecklas tillsammans. Även om det oftast bara var en som spelade psalmodikon gavs det ut siffernoter för både melodi, alt, bas och tenor så kan skulle kunna spela tillsammans. I vilket fall bidrog psalmodikonet till att man lärde sig att sjunga tillsammans. Det som oftast bara varit pratsång eller till och med skriksång i kyrkan, blev nu riktigt vackert.
Öka självförtroendet. Det förstärkte människors möjligheter att själva utveckla sina färdigheter. Kvinnorna fick ta plats och tog plats.
Psalmodikonister
Flera personer har spelat en avgörande roll för psalmodikonets spridning och användning i Norden ända från början av 1800-talet fram tills idag.
Johan Dillner (1785–1862) var en svensk präst, psalmförfattare och musiker.
Född i Selångers socken i Västernorrlands län och gift med Johanna Lovisa Lidström. Tillsammans fick de åtta barn.
Efter studier vid Uppsala universitet, där han studerade teologi vigdes han till präst i juni 1809. Han kom att inneha prästämbeten i ett flertal församlingar. Bland dessa märks att han 1810 utnämndes till extra ordinarie hovpredikant. År 1814 var han regementspastor vid Jämtlands fältjägarregemente under fälttåget mot Norge och blev ordinarie regementspastor samma år. I denna roll höll han den 11 december 1818 tal i Riddarholmskyrkan vid 100-årsminnet av Karl XII:s dödsdag.
Den 15 mars 1820 utnämndes han till kyrkoherde i Östra Ryds församling i Österåkers kommun och stannade där till 1831. Det var under sin tjänstgöring här som Dillner måste ha fått idén till psalmodikonet. Där lär han vid varje gudstjänst ha erfarit svårigheten för församlingen att lära sig de många nya Hæffnermelodierna, som med koralboken 1820 infördes i den svenska gudstjänsten.
År 1835 kom han till Östervåla församling, först som prost och senare som kyrkoherde.
Dillner var uppskattad som predikant och efter hans död utgavs flera predikosamlingar, bland annat Predikningar på sön- och högtidsdagar (1882) samt Betraktelser till bruk vid daglig andakt (1895).
Dillner var mycket intresserad av sång och var ledamot av Götiska förbundet. Han tillhörde även de första manskörsångarna i Uppsala som sjöng i den studentkör som skapades av director musices Haeffner i Uppsala hösten 1808.
År 1834 invaldes han som ledamot av Musikaliska akademien.
Dillner försökte genomdriva att församlingssången i Sverige skulle bli fyrstämmig, och här var psalmodikonet en stor hjälp. Den fyrstämmiga församlingssången slog dock aldrig igenom.
Johan Dillner avled 1862 i Östervåla socken, Västmanlands län 77 år gammal.
Lars Roverud var den som förde in psalmodikonet till Norge. I Norge, liksom i de övriga nordiska länderna var de "lärde" mycket bekymrade över musikens och sångens enformighet i kyrkan vid århundradeskiftet mellan 1700- och 1800-talet.
För att belysa situationen vill jag citera från en skrift utgiven 1815 i Christiania (Oslo),
"I de flesta kyrkor finns ingen orgel. Sången av 50 känner en not, de skulle ha musikkännedom men var skulle de få den ifrån? De flesta sjunger kyrkomelodierna efter sin egen smak med darrande toner och ju högre och starkare de kunna skråla desto bättre."
Detta var ett bland flera liknande uttalanden på den tiden. Skriften var författad av den kände sångpedagogen och kantorn Lars Roverud (1777-1850). Det var han som skulle komma att stå i centrum för utvecklingen av det norska psalmodikonet.
"Lundgren med lådan", eller Carl Andersson Lundgren som han egentligen hette, var en svensk skräddare och sångarevangelist verksam inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) och senare Svenska Missionsförbundet. Han var född 30 december 1836 i Karlskoga församling. Han började som skräddarlärling 1851 hos skräddarmästaren Gustaf Hellberg i Örebro och arbetade därefter som gesäll. Under 1860-talet blev han religiöst omvänd genom väckelsepredikanten Carl Johan Nyvall. Han började därefter tillsammans med olika predikanter göra prediko- och sångarresor främst i Värmland men även i angränsande landskap, samtidigt som han fortsatte sitt arbete som skräddare. Som sångarevangelist ackompanjerade han sig själv på ett psalmodikon, ett stränginstrument som i folkmun ofta kallades lådan, vilket gav upphov till hans tillnamn.
Lundgren publicerade egna sånger i flera samlingar. 1878 gav han ut Nöd och Nåd, som han själv beskrev som ”12 öre nöd och 13 öre nåd” och som såldes för 25 öre. Hans texter finns även i sångboken Herde-Rösten (1892), avsedd för det svenska missionsförbundet i USA, samt i Helgelseförbundets sångbok Hjärtesånger (1895). Bland hans mest kända sånger finns ”Vad än dig möter, käre vän”, ”Stundom vid min simpla låda” och ”Jag fröjdas när jag tänker på”.
Lundgren gifte sig första gången år 1867 med Sara Jansson, som avled år 1874, och andra gången år 1890 med Kristina Johanna Jansson. Han avled den 5 januari 1891 i Kristinehamn, 54 år gammal.
Rodney Sjöberg (1929-2020) var en viktig person för att psalmodikonet inte helt skulle falla i glömska i Sverige under 1900-talet. Han var en av eldsjälarna bakom bildandet av Nordiska psalmodikonförbundet och var också dess första ordförande. Redan i unga år kom han i kontakt med psalmodikon genom äldre personer i grannskapet. Som yrkesman var han lämpligt nog både musiklärare och slöjdlärare. Han lät bland annat eleverna bygga sina egna psalmodikon och därefter spela på dem. Även vid sidan om yrkeslivet var hans stora intresse musikinstrument. Han lär själv ha kunnat spela 20 olika instrument men han både renoverade gamla instrument och byggde nya. Han reste över hela landet för att föreläsa och leda kurser inom psalmodikon men också andra instrument som nyckelharpa och gitarr.
Utanför Trollhättan byggde han år 2000 en liten kyrka, på mark där det tidigare stått ett missionshus. Kyrkan, som han kallade Lillkyrkan är endast en och en halv kvadratmeter stor, med plats för cirka fem personer. Rodney Sjöberg från Trollhättan skänkte hela sin samling av psalmodikon till Östervåla Församling.
Psalmodikondagen
Den 8 februari firas Psalmodikondagen! Dagen infördes av Nordiska Psalmodikonförbundet år 2026 för att synliggöra psalmodikonets historia och markera dess plats som svenskt immateriellt kulturarv. Att just denna dag valdes, beror på det beslut Sveriges riksdag fattade just detta datum år 1830, att psalmodikonet, med tillhörande siffernotbok sammanställd av prästen Joahnnes Dillner, skulle börja användas i kyrkor runt om i landet. Allt för att främja kvalitén på psalmsången. Efter detta fullkomligt exploderade förekomsten och användningen av psalmodikon, inte bara i kyrkorna, utan också i skolorna och hemmen för den egna sångövningen och husandakterna.